Fu#%k anxiety!!!

Jag tänker INTE skämmas längre.
Jag är en ångestfylld människa! PUNKT.
Ibland är ångesten en fet jävla mur.
I vissa situationer har jag nytta av den.
Men vet ni vad..?
Jag är inte en svag människa bara för att jag har
denna psykiska svaghet.
Jag ÄR inte min ångest.
Jag kan om jag bara vill- tämja den.

Det börjar växa fram en liten idé i min lilla
(ångestladdade) hjärna :P
Men jag suger lite på den karamellen!

Jag är faktiskt rätt så bra ändå.
Som jag är. Det vet jag.

PUSS!

I valet och kvalet..

Djävulen i mig har börjat vaknat till liv.
Jag pratar om tävlingsdjävulen!
En del av mig vill så gärna springa ett lopp under hösten.
Men så finns en annan röst som viskar inom mig att det
nog inte är så bra..
Det är så, för de som inte känner mig att i min värld finns
inga mellanvägar- det är allt eller inget.
Skulle jag anmäla mig till ett lopp skulle jag lägga träningsscheman,
bortprioritera nöjen, slita på både kropp och knopp,
jag skulle känna ett enormt rus när jag märker att det går framåt,
samtidigt som jag skulle känna att det ändå inte räcker- pressa mig liite till.

Men det är just det som är giftet..
Att sätta upp det där målet, att träna och känna hur man blir starkare,
snabbare och piggare. Och det bästa av allt:
Känslan när man korsar mållinjen och klarar det där målet.
OBESKRIVLIGT!

Visst, jag skulle kunna sätta upp ett lägre mål, träna smartare,
och helt enkelt välja att prioritera även andra viktiga saker
(Som vänner, familj, hus- och trädgård).
Men det funkar bara inte så.
Jag är och kommer att förbli en "allt eller inget- människa"..

Så jag TROR (men har ännu inte bestämt mig)
att min kropp ska få fortsätta återhämta sig från
genomklappningen år 2012 ledde till.
Träna för att må bra, träna för att vara frisk.

Men så var det den där lilla djävulen...

Att ätas upp..

av ett ständigt dåligt samvete.
Det är vad jag fightas med just nu!

Aldrig, aldrig kan jag va helt nöjd med vad
jag åstadkommer. Har gjort en sju-helsikes resa
de senaste två åren. Har vuxit som människa,
lärt mig massor om mig själv, fått en del dyrköpta erfarenheter,
men ändå kommit så mycket rikare ur dem. 
Det som håller på att äta upp mig fullständigt just nu
är att ju mer själ och hjärta jag lägger ner i allt jag gör-
desto större blir "kraven".

Kan (och gör ganska ofta) känna att-
- Jäklar, idag har jag gjort mycket bra!
Men ändå finns alltid något att ha dåligt samvete för.
Jag pratar inte bara arbete nu, utan även hemma.
Jag borde gjort det där, och jag skulle sagt så där.

Jag VET att jag duger och räcker till som jag är.
Varför inte nöja sig för stunden och se saker mer
långsiktigt?

Svaret är enkelt!
För att det är så djupt rotat i mig. 

Jag vill utvecklas. Vill växa med erfarenheter.
Jag älskar att ha ansvar och åtaganden.
Om de är rimliga vill säga...
Och det är ju upp till mig att avgöra om de är!
Det är liksom skrämmande och utmanande på samma gång.

MEN. Det är jag som ansvarar för mitt liv och min hälsa.
Det är ingen annans fel om jag inte kan sätta gränser och
säga ifrån. Det är en svår balansgång det där!

Har lovat mig själv en massa saker den här våren,
men viktigast av allt: Jag SKA bli bättre på att be om hjälp..

Fasader

Det har vart lite dåligt med uppdatering här och det har vart ett medvetet val.
Tid har funnits, men inspirationen har uteblivit. Men så kom jag över ett blogginlägg som fick mig att haja till och tänka om..

Fantastiskt bra skrivet om "Fasader"

Varje dag blir vi överrösta med Instagrambilder, Facebook-statusar, Tweets etc. från alla dessa lyckliga liv. Vart har livets"up's and downs" vägen?
Visst finns det de som vågar skriva "idag mår jag skit -uppdateringar",
men vad är syftet med dessa?
Allt som oftast - att få uppmärksamhet / medlidande.

Jag är INTE bättre! 
När jag mår bra vill jag dela med mig. 
När jag känner mig nere vill jag ha tröst.
Men den absoluta motsatsen till total lycka-
att vara på botten och inte kunna se någon ljuspunkt-
det delar jag ALDRIG med mig av. 
Varför?

Svaret för mig på den frågan är att jag har svårt att erkänna mig svag.
Jag öppnar mig knappt för mina närmaste. Istället stänger jag av. Stänger mig ute från omvärlden.
Så pass länge att jag kan samla energi och ta på mig "masken" , fungera i vardagen, vara den person som jag inbillar mig att andra vill umgås med.

Nu låter det som om jag vore en djupt olycklig person, och så är det inte. 
(Ni ser, även här måste jag försvara mig!)
Det jag försöker säga är att det på sikt suger så fruktansvärt mycket energi att
inte våga, inte kunna eller vilja vara öppen mot sin omvärld.
Känslolivet är komplext. Men alla människor har en sak gemensamt-
Vi reagerar känslomässigt på allt som händer och på människor vi möter.
Att inte kunna prata om tankar och känslor kan vara förödande.

För vem man öppnar sig, var eller när, spelar egentligen inte så stor roll.
Bara du har någon. "Att dela både glädje och sorg", som det så fint heter.

Gå till dig själv. Om en vän till dig är ledsen, hur reagerar du?
Lyssnar du? Finns du där?

Vad är det värsta som kan hända?
Den person som vänder dig ryggen när du behöver den som mest är inte värd din kärlek/ vänskap.

För att knyta an till rubriken "fasader". Sanna vänner kan se igenom dem. Sanna vänner uppskattar att få förtroendet att finnas för dig när du behöver dem som mest...

Pronationsstöd my *ss..

http://www.marathon.se/inspiration/myter-och-sanningar-om-barfotalöpning

Läste detta inlägg på marathon.se och blev riktigt upprörd!
Nu är jag trött på detta tjat om att VI MÅSTE HA ordentliga, uppbyggda
skor med pronationsstöd. Självklart ska man vara försiktig med att gå från
ett par "vanliga" löparskor till att springa med barfotaskor eller lättviktsskor!

Nej, jag säger inte att alla kan använda barfotaskor. Tvärt om är det direkt olämpligt för vissa (t.ex kraftigt överviktiga personer som aldrig sprungit tidigare).

MEN. För mig har lättviktsskor & Fivefingers lett till:

- Starkare fötter & vader
- Ett tekniskt bättre löpsteg (även med vanliga skor)
- En lättare, skönare känsla i steget
- NOLL skavsår!

Och då ska tilläggas att jag pronerar ganska kraftigt!
Har tidigare haft problem med stel, öm ländrygg efter
perioder av mycket löpning. Men nu känner jag väldigt
sällan av detta.. Skornas förtjänst eller icke...?
Liite konstigt tycker jag att det är att min grava pronation
inte leder till skador nu när den inte för något stöd....


VAD HAR NI FÖR ERFARENHETER AV BARFOTASKOR?
Skulle vara roligt att få igång lite diskussion...

Bikt i "korthet"

Efter ett förbaskat tungt 2012 börjar jag så smått att ta mig upp till ytan igen.
Även om jag fysiskt sett inte är i den bästa formen just nu måste jag ändå
säga att så bra som jag mår nu (psykiskt) har jag inte mått på flera år.

En stor anledning till detta tror jag är att jag äntligen har accepterat och börjat
erkänna, både för mig själv och andra att jag inte är så himla stark som jag
gjort sken av att vara. Även om jag fortfarande har svårt för att prata öppet
om det som varit, så kan jag ändå öppna mig för människor jag litar på.

Här följer en bikt i korthet...

2007- Är väldigt nere och missnöjd med min vikt. Tränar hårdare samtidigt som jag börjar mixtra med maten (räknar kalorier och har nolltolerans för sött och skräpmat)

2008 Utvecklar under våren 2008 ätstörningar/ ortorexi.

2009- Börjar läsa till arbetsterapeut. Tränar mycket och hårt samtidigt som jag går in för skolan.
2010- Arbetar extra, pluggar och tränar som mest.
2011- Mår allt sämre. Isolerar mig (utanför skola/jobb). Är ledsen, orolig och sover extremt dåligt.
Börjar medicinera med antidepressiva under våren. Tar examen i juni månad och börjar första AT-jobbet i juli. Under sommaren börjar det vända. Trappar ner och slutar medicinera. Tränar mindre (men ändå ganska mycket...)
2012- Pendlar till och arbetar i Vetlanda. Mår riktigt bra, men börjar tröttna på att pendla.
Söker och får ett AT-jobb i Tranås (Yippie!)... Har semester mellan gamla och nya arbetet och mår här riktigt, riktigt bra. Nu ska väl ändå allt bli perfekt...?! 
Augusti 2012- Nej usch, nya arbetet var inte alls som jag tänkt mig! 
Dålig organisation, frånvarande chefer, passivt aggressiva kollegor, gammalt groll
och olösta konflikter. Det gick bokstavligen att TA PÅ stämningen i de (tre olika!) arbetsgrupperna
som jag ingick i. Efter lite mer än en månad fick jag nog. Jag sov inte, jag tog med mig jobbet hem,
ältade och ältade. Visst skulle det väl bli bra till slut...? 
Jag fattade ett drastiskt (men efter hand) HELT RÄTT beslut- Jag sa upp mig!

Under hösten 2012 var självkänslan i botten. Började jobba extra, men var helt knäckt.
Sov fortfarande dåligt och var orkeslös. Vem är jag? Vem vill jag vara?
Identitetskris till tusen... Och sen då, varför vände det till sist?
Jag insåg att jag hamnat på en arbetsplats där människor omkring mig var positiva och glada.
Det smittade av sig! Omtanke, gemenskap och glädje fanns plötsligt omkring mig (när hände det sist!?). Det var inte längre så viktigt vad jag gjorde. Jag ville bara ha ett arbete där jag mådde bra.

Idag, 2013-05-13 är jag en gladare, tryggare, starkare och framför allt- lugnare Malin.

Jag är jäkligt stolt över min resa de senaste 6 månaderna, vilka har vart fyllda av 
insikter. Vissa tyngre än andra.Men jag hade aldrig kommit dit jag är idag om
det inte vore för min familj, min älskade make och mina fina vänner <3
TACK FÖR ATT NI FINNS!!

Är du en "orolig själ"?

Är du ängslig av dig? Ta följande test. Svarar du jakande på de flesta frågor, kan du ha en sådan störning i din personlighet.

	Ja	Nej
Jag kan ofta inte sova på grund av oro.
Jag kan inte tänka mig att missa en buss eller ett tåg. Själva tanken är mycket plågande.
Alla säger att jag oroar mig i onödan.
Jag betalar alla räkningar omedelbart.
Om någon bli sen till ett möte, är jag rädd att något har hänt personen på väg dit, förmodligen en olycka.
Jag dubbelkollar allting.
Jag inser mycket sen att jag har oroat mig i onödan.
Överraskningar av alla slag ger mig hjärtklappningar.
Jag känner mig orolig av ingen anledning alls.

Ingen nyhet direkt! Svarade ja på sex frågor, ett nja och två nej.

Kan tänka mig att det inte märks så mycket på mig. Men familj och nära vänner märker det nog ganska väl. Det är i MÅNGA lägen ett stort hinder. Men å andra sidan har jag ganska stor nytta av det inom vissa områden. Tex i arbetslivet (på gott och ont).

När jag har "full koll" mår jag som bäst. Ett visst mått av ovisshet kan jag hantera. Men blir det för många överraskningar/ för mycket utanför "det vanliga" blir jag väldigt stressad och mycket tankspridd! 

Har kommit fram till att jag måste acceptera att det är så jag fungerar. Efter hand blir nya saker rutin, och då lugnar jag mig. Däremot jobbar jag med att inte ha samma kontroll hemma. Jag undviker oftare att planera ledig tid (när det går) och försöker att vara lite mer spontan och framför allt- ATT LYSSNA PÅ KROPPEN! 

Har också (till slut) förstått att jag inte är ensam. Det måste jag säga är en lättnad (låter lite dumt kanske). Men det hjälper faktiskt att prata med andra "ängsliga själar"! 

HUR MÅNGA JA-SVAR FICK DU?

Jag får vardagen att funka..!?

Måste tipsa om "Vi får vardagen att funka"-bloggen som drivs av yrkesverksamma- samt studerande arbetsterapeuter. Hittade nyligen ett inlägg som jag tror att många arbetsterapeuter känner igen sig i. 

Läs hela inlägget här: http://vifarvardagenattfunka.se/2013/frustrerande/
Texten nedan är skriven av Christine Fors som arbetar på ett äldreboende.

"Undersköterskorna här gör världens bästa jobb, som undersköterskor. Men ibland önskar jag att de vore utbildade arbetsterapeuter så att de precis som jag förstår hur värdefullt det är att aktivera våra boende. Det minskar oro och gör att de sover bättre på nätterna. Undersköterskornas fokus ligger för mycket på omvårdnad och för lite på aktivitet tycker jag. Inte konstigt med tanke på att de är utbildade i omvårdnad. Men, för att råda lite bot på min önskan om att de ska förstå mer om aktiviteternas betydelse planerar jag en liten utbildning för dem i arbetsterapi på nästa arbetsplatsträff"

Jag förstår Christines frustration och jag tror att många (även jag) i perioder
känner likadant (mer eller mindre). MEN- Vi får inte fastna i den frustrationen!
Det hjälper varken dig, dina arbetskamrater eller klienterna.
Det är inte enkelt. Man har kunskap, ambitioner och idé'er
(speciellt som ny-utexad) som man vill använda sig av.
Använd istället ambitionerna till att sätta upp och arbeta mot långsiktiga mål.
Och ta tillvara på andras synsätt!
Som arbetsterapeut har du "ett par glasögon", som läkare, ssk, usk:a har du andra glasögon.
Men alla delar vi (förhoppningsvis) samma människosyn och tankar om vad ett meningsfullt liv innebär. Jag tror att det är i den dialogen man måste börja!

Hur vill du ha det när du bli gammal?
Hur skulle du vilja bli hjälpt om du blev allvarligt sjuk?

Dessa frågor tror jag att de flesta skulle formulera ungefär samma svar på..?
Vilken bra utgångspunkt! Dags att börja arbeta.
Christines inlägg inspirerade mig. MYCKET!
Glöm nu inte att läsa hela.

Som ensam AT på en arbetsplats är det lätt att tappa den där entusiasmen som man har när man kommer ut och börjar arbeta. Men nu fick jag absolut en tankeställare.
Att planera, sätta upp långsiktiga mål och att ha tålamod- det är nyckeln.

Och vilken tur sen att jag har så himla härliga arbetskamrater!

Blåbärscheesecake LCHF

(Bilden är lånad)

Nu är den fulländad! :)
Har experimenterat ett par veckor och har äntligen fått ihop
en riktigt god cheesecake (lchf style).

Så imorgon blir det bjudning på jobbet. Hoppas kunna inspirera någon att minska på sockret!
Receptet kommer här:

Bärcheesecake à la Malin
2ägg
75 gram smör
200 gram hasselnötter
400 gram crème cheese
1dl vispgrädde
Vaniljpulver
Stevia (inte för mkt! Sött, sött)
1/2 dl sukrin
1-2 msk pressad citron
Kokosflingor och upptinade bär (garnering)

Sätt ugnen på 200* och smörj en springform (smör/ olja)
Finmal nötter. Smält smöret och blanda ned med nötterna.
Tryck ut nötblandningen i botten på formen.
Vispa ägg, grädde och vaniljpulver fluffigt. Tillsätt stevia och sötningsströ.
OBS: stevia är mycket sött, så var försiktig. Sukrin har en blodsockerpåverkan,
så var sparsam med det (Jag hade 1/2 dl). Pressa citronen och rör slutligen ner crème cheese.
Blanda väl. Häll smeten över nötbotten.

Grädda i mitten av ugnen ca 25 min.
Ta ut kakan och låt den svalna.
Tina frysta bär av valfri sort i en större bunke. Tillsätt kokosflingor (och ev lite kokosmjöl).
Ju blötare bär desto mer kokos. Blanda tills kokosen sugit upp det mesta av vätskan.
Bre ut bären över kakan och ställ den i kylen tills den svalnat helt.

Nyfiken på vad Stevia är?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sötflockelsläktet

Hushållsnära tjänster kontra hemtjänst

På "Äldrecentrum" publiceras kontinuerligt ny forskning och intressanta artiklar inom
områdena åldrande och äldreomsorg. Kikar runt lite emellanåt och hittade nyligen en
intressant artikel om i vilken utsträckning äldre använder sig av hushållsnära tjänster och RUT-avdrag i relation till hemtjänstinsatser. Högst aktuell för mig och min arbetsplats!
Läs artikeln nedan:

Äldrecentrum: forskning och utveckling

Som jag ser det är det en stor fördel för våra kunder att kunna välja hur de ska få den hjälp de behöver. Jag tror att det för många äldre är ett stort steg att ansöka om hemtjänst. De har kanske ingen tidigare erfarenhet och därmed inte heller kunskap om vilka insatser som erbjuds. Att äldre drar sig för att ansöka om hemtjänst kan i värsta fall
leda till olyckor i hemmet. Det kan också vara så att hemmets sysslor tar så mycket
energi att de inte orkar engagera sig i andra meningsfulla aktiviteter.

Vad jag vill säga med detta är att jag (vi) ser att många äldre använder sig av
"Tranås hem service" hushållsnära tjänster (så som städ, inköp etc) och genom
detta även kommer i kontakt med- och blir nyfikna på hemtjänstens insatser.
Eftersom vi arbetar så nära varandra kan vi marknadsföra varandras tjänster.
En äldre person som får hjälp med städning (genom hushållsnära tjänster), kanske
senare ansöker om social kontakt genom hemtjänst (då han/hon kanske känner sig ensam). Detta är bara ett exempel på hur RUT-avdraget har gett äldre en större valmöjlighet (och därmed ökat självbestämmande). Samtidigt som övergången/införandet
av hemtjänstinsatser också kan ske på deras villkor (Istället för att vara något påtvingat
från anhöriga, biståndsbedömare m.fl). Jag ska såklart poängtera att hemtjänst är ett
biståndsbedömt beslut till skillnad från hushållsnära tjänster.
Men som jag nämnde väljer allt fler att själva ansöka om insatsen om de får
möjlighet att själva bilda sig en uppfattning om vad det innebär.

Bor du i Tranås och är nyfiken på Tranås hem service? Klicka på länken ovan.

Prioriteringar. Varning för långt inlägg...

Det här med att prioritera har jag aldrig vart speciellt bra på. 
Men nu får det vara nog. Återkommande infektioner, dåligt med energi,
sämre sömnkvalite, ältande/oro och perioder av nedstämdhet gör att jag
nu MÅSTE ta mig i kragen. Eller VILL ta mig i kragen kanske jag ska
skriva ("Måsten" har jag tillräckligt av)...

Jag har tidigare skrivit om hur min personlighet ofta lägger krokben för mig.
Men nu har jag bestämt mig för att se det ur en annan synvinkel.
Jag tror att det jag idag ser som en del av min personlighet snarare
handlar om att jag (under en längre tid) har byggt upp ambitioner, värderingar
och en bild av mig själv som en person som klarar av (och tycker om) att ha
"Många bollar i luften" och mycket på gång.
Det ligger mycket i det. Med risk för att låta skrytsam!
Problemet är (enligt min analys) att detta har blivit ett sätt att söka kickar.
Ju mer jag har uppnått desto större krav har jag ställt på mig själv.
Och allt eftersom åren har gått och "vuxenlivet" smuget sig på så har det naturligt
byggts upp förväntningar inom fler områden. 
Men här måste jag poängtera att detta är MINA förväntningar.
Det är jag som har satt ribban. Ingen annan.
Jag har under de senaste åren fått många gliringar och kommentarer
från personer som bara känner mig lite flyktigt. Vissa mer välmenande än andra.
Kommentarer i stil med "Du behöver inte vara bäst jämnt", eller
"Måste du ta allt så seriöst"? 
Många kommentarer har satt djupa spår eftersom avsikten var att trycka ner.
De här personerna har stämplat mig som någon som sökt bekräftelse från andra.

Men så fel de har haft. Det har aldrig (och kommer aldrig) att handla om hur andra
ser på mig. Det är klart att jag precis som alla andra mår bra av beröm ibland.
Men min stora drivkraft har alltid varit att göra mig själv stolt. PUNKT.

Jag tror däremot att detta har lett till att människor i min närhet inte riktigt reflekterar
över att även jag har en gräns för hur mycket jag kan "ta på mig".
Det har blivit lite av en ond cirkel -> Antar en uppgift som känns rolig/utmanande
-> Bygger upp egna förväntningar -> Får frågan om att göra ytterligare något ->
Tänker - Det låter kul, men orkar jag egentligen? Tar på mig uppgiften ändå.

Vad vill jag egentligen säga med detta svammel?! 
Och varför skriver jag ett sådant EGO-inlägg?
Ett: Jag vill få ur mig alla tankar och känslor som snurrar i skallen just nu.
Två: Jag har kommit till en gräns där kropp och knopp säger ifrån. 

Nu VILL jag förändra! Har därför knopat ihop en lista (eller två) som en hjälp på vägen.

MER AV: be om hjälp, lek och bus, vara ute i naturen, kreativitet/skapande, säga nej, trädgård, läsa böcker, skriva, varierad kost.

MINDRE AV: hushållsarbete, planering, simultana sysslor, koffein/snabba kickar, nikotin, ignorera kroppens signaler.

Förväntar mig inga underverk. Får helt enkelt ta en dag i taget. Bakslag kommer att komma.
Det viktigaste är kanske att våga vara ärlig mot människor omkring mig....?