Vet inte riktigt varför, men har tappat lite motivation för den tävlingen.
Tror att jag är lite bekväm och så fokuserad under tävling att jag inte riktigt
"lyfts fram av publiken", vilket många andra som springer Varvet brukar peka på som det roligaste.
Visst är det en "folkfest". Och det inspirerar att se så många löparfantaster samlade.
Men naae, de lite mindre tävlingarna är faktiskt roligare... Tycker jag!
Man slipper sick-sacka sig fram, man kommer enkelt intill vid energi- och
vätskestationerna och det är lite andra människor som söker sig till just de
tävlingarna.. Nu menar jag inte att alla som springer Göteborgsvarvet är "periodar-motionärer".
Absolut inte. Det finns många riktigt duktiga löpare som år efter år ställer upp.
Usch, nu låter det som om jag föraktar alla "glada motionärer", vilket jag inte
heller gör! Det jag menar är att när jag tävlar, då får jag tunnelseende-
det finns bara en sak i sikte- målet. Jag är alltid beredd att ge ALLT.
Då spelar det mindre roll att det finns musik-underhållning, en stor publik
och andra taggade löpare. Låter kanske lite själv-destruktivt, på gränsen till sadistiskt..?
Men jag kan inte ro för det, så fungerar jag. På gott och på ont... Ibland går det för långt!
Det är alltså med blandade känslor jag om en månad springer mitt 5:e Göteborgsvarv.
Att tävla är alltid skoj. Att trängas- mindre kul. Något som är riktigt trevligt är att både
farsan & maken också ska springa. Snacket efteråt blir så mycket roligare om man
har någon att dela upplevelsen med!
Det konstiga är att jag inte behöver ha ett exakt mål. Ingen tid jag vill klara eller så.
Istället är målet att passera mållinjen och känna att jag har gett precis allt.
Då spelar tiden mindre roll- jag gjorde ju mitt allra, allra bästa...
