Att ätas upp..

av ett ständigt dåligt samvete.
Det är vad jag fightas med just nu!

Aldrig, aldrig kan jag va helt nöjd med vad
jag åstadkommer. Har gjort en sju-helsikes resa
de senaste två åren. Har vuxit som människa,
lärt mig massor om mig själv, fått en del dyrköpta erfarenheter,
men ändå kommit så mycket rikare ur dem. 
Det som håller på att äta upp mig fullständigt just nu
är att ju mer själ och hjärta jag lägger ner i allt jag gör-
desto större blir "kraven".

Kan (och gör ganska ofta) känna att-
- Jäklar, idag har jag gjort mycket bra!
Men ändå finns alltid något att ha dåligt samvete för.
Jag pratar inte bara arbete nu, utan även hemma.
Jag borde gjort det där, och jag skulle sagt så där.

Jag VET att jag duger och räcker till som jag är.
Varför inte nöja sig för stunden och se saker mer
långsiktigt?

Svaret är enkelt!
För att det är så djupt rotat i mig. 

Jag vill utvecklas. Vill växa med erfarenheter.
Jag älskar att ha ansvar och åtaganden.
Om de är rimliga vill säga...
Och det är ju upp till mig att avgöra om de är!
Det är liksom skrämmande och utmanande på samma gång.

MEN. Det är jag som ansvarar för mitt liv och min hälsa.
Det är ingen annans fel om jag inte kan sätta gränser och
säga ifrån. Det är en svår balansgång det där!

Har lovat mig själv en massa saker den här våren,
men viktigast av allt: Jag SKA bli bättre på att be om hjälp..

Fasader

Det har vart lite dåligt med uppdatering här och det har vart ett medvetet val.
Tid har funnits, men inspirationen har uteblivit. Men så kom jag över ett blogginlägg som fick mig att haja till och tänka om..

Fantastiskt bra skrivet om "Fasader"

Varje dag blir vi överrösta med Instagrambilder, Facebook-statusar, Tweets etc. från alla dessa lyckliga liv. Vart har livets"up's and downs" vägen?
Visst finns det de som vågar skriva "idag mår jag skit -uppdateringar",
men vad är syftet med dessa?
Allt som oftast - att få uppmärksamhet / medlidande.

Jag är INTE bättre! 
När jag mår bra vill jag dela med mig. 
När jag känner mig nere vill jag ha tröst.
Men den absoluta motsatsen till total lycka-
att vara på botten och inte kunna se någon ljuspunkt-
det delar jag ALDRIG med mig av. 
Varför?

Svaret för mig på den frågan är att jag har svårt att erkänna mig svag.
Jag öppnar mig knappt för mina närmaste. Istället stänger jag av. Stänger mig ute från omvärlden.
Så pass länge att jag kan samla energi och ta på mig "masken" , fungera i vardagen, vara den person som jag inbillar mig att andra vill umgås med.

Nu låter det som om jag vore en djupt olycklig person, och så är det inte. 
(Ni ser, även här måste jag försvara mig!)
Det jag försöker säga är att det på sikt suger så fruktansvärt mycket energi att
inte våga, inte kunna eller vilja vara öppen mot sin omvärld.
Känslolivet är komplext. Men alla människor har en sak gemensamt-
Vi reagerar känslomässigt på allt som händer och på människor vi möter.
Att inte kunna prata om tankar och känslor kan vara förödande.

För vem man öppnar sig, var eller när, spelar egentligen inte så stor roll.
Bara du har någon. "Att dela både glädje och sorg", som det så fint heter.

Gå till dig själv. Om en vän till dig är ledsen, hur reagerar du?
Lyssnar du? Finns du där?

Vad är det värsta som kan hända?
Den person som vänder dig ryggen när du behöver den som mest är inte värd din kärlek/ vänskap.

För att knyta an till rubriken "fasader". Sanna vänner kan se igenom dem. Sanna vänner uppskattar att få förtroendet att finnas för dig när du behöver dem som mest...