Pronationsstöd my *ss..

http://www.marathon.se/inspiration/myter-och-sanningar-om-barfotalöpning

Läste detta inlägg på marathon.se och blev riktigt upprörd!
Nu är jag trött på detta tjat om att VI MÅSTE HA ordentliga, uppbyggda
skor med pronationsstöd. Självklart ska man vara försiktig med att gå från
ett par "vanliga" löparskor till att springa med barfotaskor eller lättviktsskor!

Nej, jag säger inte att alla kan använda barfotaskor. Tvärt om är det direkt olämpligt för vissa (t.ex kraftigt överviktiga personer som aldrig sprungit tidigare).

MEN. För mig har lättviktsskor & Fivefingers lett till:

- Starkare fötter & vader
- Ett tekniskt bättre löpsteg (även med vanliga skor)
- En lättare, skönare känsla i steget
- NOLL skavsår!

Och då ska tilläggas att jag pronerar ganska kraftigt!
Har tidigare haft problem med stel, öm ländrygg efter
perioder av mycket löpning. Men nu känner jag väldigt
sällan av detta.. Skornas förtjänst eller icke...?
Liite konstigt tycker jag att det är att min grava pronation
inte leder till skador nu när den inte för något stöd....


VAD HAR NI FÖR ERFARENHETER AV BARFOTASKOR?
Skulle vara roligt att få igång lite diskussion...

Bikt i "korthet"

Efter ett förbaskat tungt 2012 börjar jag så smått att ta mig upp till ytan igen.
Även om jag fysiskt sett inte är i den bästa formen just nu måste jag ändå
säga att så bra som jag mår nu (psykiskt) har jag inte mått på flera år.

En stor anledning till detta tror jag är att jag äntligen har accepterat och börjat
erkänna, både för mig själv och andra att jag inte är så himla stark som jag
gjort sken av att vara. Även om jag fortfarande har svårt för att prata öppet
om det som varit, så kan jag ändå öppna mig för människor jag litar på.

Här följer en bikt i korthet...

2007- Är väldigt nere och missnöjd med min vikt. Tränar hårdare samtidigt som jag börjar mixtra med maten (räknar kalorier och har nolltolerans för sött och skräpmat)

2008 Utvecklar under våren 2008 ätstörningar/ ortorexi.

2009- Börjar läsa till arbetsterapeut. Tränar mycket och hårt samtidigt som jag går in för skolan.
2010- Arbetar extra, pluggar och tränar som mest.
2011- Mår allt sämre. Isolerar mig (utanför skola/jobb). Är ledsen, orolig och sover extremt dåligt.
Börjar medicinera med antidepressiva under våren. Tar examen i juni månad och börjar första AT-jobbet i juli. Under sommaren börjar det vända. Trappar ner och slutar medicinera. Tränar mindre (men ändå ganska mycket...)
2012- Pendlar till och arbetar i Vetlanda. Mår riktigt bra, men börjar tröttna på att pendla.
Söker och får ett AT-jobb i Tranås (Yippie!)... Har semester mellan gamla och nya arbetet och mår här riktigt, riktigt bra. Nu ska väl ändå allt bli perfekt...?! 
Augusti 2012- Nej usch, nya arbetet var inte alls som jag tänkt mig! 
Dålig organisation, frånvarande chefer, passivt aggressiva kollegor, gammalt groll
och olösta konflikter. Det gick bokstavligen att TA PÅ stämningen i de (tre olika!) arbetsgrupperna
som jag ingick i. Efter lite mer än en månad fick jag nog. Jag sov inte, jag tog med mig jobbet hem,
ältade och ältade. Visst skulle det väl bli bra till slut...? 
Jag fattade ett drastiskt (men efter hand) HELT RÄTT beslut- Jag sa upp mig!

Under hösten 2012 var självkänslan i botten. Började jobba extra, men var helt knäckt.
Sov fortfarande dåligt och var orkeslös. Vem är jag? Vem vill jag vara?
Identitetskris till tusen... Och sen då, varför vände det till sist?
Jag insåg att jag hamnat på en arbetsplats där människor omkring mig var positiva och glada.
Det smittade av sig! Omtanke, gemenskap och glädje fanns plötsligt omkring mig (när hände det sist!?). Det var inte längre så viktigt vad jag gjorde. Jag ville bara ha ett arbete där jag mådde bra.

Idag, 2013-05-13 är jag en gladare, tryggare, starkare och framför allt- lugnare Malin.

Jag är jäkligt stolt över min resa de senaste 6 månaderna, vilka har vart fyllda av 
insikter. Vissa tyngre än andra.Men jag hade aldrig kommit dit jag är idag om
det inte vore för min familj, min älskade make och mina fina vänner <3
TACK FÖR ATT NI FINNS!!

Är du en "orolig själ"?

Är du ängslig av dig? Ta följande test. Svarar du jakande på de flesta frågor, kan du ha en sådan störning i din personlighet.

	Ja	Nej
Jag kan ofta inte sova på grund av oro.
Jag kan inte tänka mig att missa en buss eller ett tåg. Själva tanken är mycket plågande.
Alla säger att jag oroar mig i onödan.
Jag betalar alla räkningar omedelbart.
Om någon bli sen till ett möte, är jag rädd att något har hänt personen på väg dit, förmodligen en olycka.
Jag dubbelkollar allting.
Jag inser mycket sen att jag har oroat mig i onödan.
Överraskningar av alla slag ger mig hjärtklappningar.
Jag känner mig orolig av ingen anledning alls.

Ingen nyhet direkt! Svarade ja på sex frågor, ett nja och två nej.

Kan tänka mig att det inte märks så mycket på mig. Men familj och nära vänner märker det nog ganska väl. Det är i MÅNGA lägen ett stort hinder. Men å andra sidan har jag ganska stor nytta av det inom vissa områden. Tex i arbetslivet (på gott och ont).

När jag har "full koll" mår jag som bäst. Ett visst mått av ovisshet kan jag hantera. Men blir det för många överraskningar/ för mycket utanför "det vanliga" blir jag väldigt stressad och mycket tankspridd! 

Har kommit fram till att jag måste acceptera att det är så jag fungerar. Efter hand blir nya saker rutin, och då lugnar jag mig. Däremot jobbar jag med att inte ha samma kontroll hemma. Jag undviker oftare att planera ledig tid (när det går) och försöker att vara lite mer spontan och framför allt- ATT LYSSNA PÅ KROPPEN! 

Har också (till slut) förstått att jag inte är ensam. Det måste jag säga är en lättnad (låter lite dumt kanske). Men det hjälper faktiskt att prata med andra "ängsliga själar"! 

HUR MÅNGA JA-SVAR FICK DU?

Jag får vardagen att funka..!?

Måste tipsa om "Vi får vardagen att funka"-bloggen som drivs av yrkesverksamma- samt studerande arbetsterapeuter. Hittade nyligen ett inlägg som jag tror att många arbetsterapeuter känner igen sig i. 

Läs hela inlägget här: http://vifarvardagenattfunka.se/2013/frustrerande/
Texten nedan är skriven av Christine Fors som arbetar på ett äldreboende.

"Undersköterskorna här gör världens bästa jobb, som undersköterskor. Men ibland önskar jag att de vore utbildade arbetsterapeuter så att de precis som jag förstår hur värdefullt det är att aktivera våra boende. Det minskar oro och gör att de sover bättre på nätterna. Undersköterskornas fokus ligger för mycket på omvårdnad och för lite på aktivitet tycker jag. Inte konstigt med tanke på att de är utbildade i omvårdnad. Men, för att råda lite bot på min önskan om att de ska förstå mer om aktiviteternas betydelse planerar jag en liten utbildning för dem i arbetsterapi på nästa arbetsplatsträff"

Jag förstår Christines frustration och jag tror att många (även jag) i perioder
känner likadant (mer eller mindre). MEN- Vi får inte fastna i den frustrationen!
Det hjälper varken dig, dina arbetskamrater eller klienterna.
Det är inte enkelt. Man har kunskap, ambitioner och idé'er
(speciellt som ny-utexad) som man vill använda sig av.
Använd istället ambitionerna till att sätta upp och arbeta mot långsiktiga mål.
Och ta tillvara på andras synsätt!
Som arbetsterapeut har du "ett par glasögon", som läkare, ssk, usk:a har du andra glasögon.
Men alla delar vi (förhoppningsvis) samma människosyn och tankar om vad ett meningsfullt liv innebär. Jag tror att det är i den dialogen man måste börja!

Hur vill du ha det när du bli gammal?
Hur skulle du vilja bli hjälpt om du blev allvarligt sjuk?

Dessa frågor tror jag att de flesta skulle formulera ungefär samma svar på..?
Vilken bra utgångspunkt! Dags att börja arbeta.
Christines inlägg inspirerade mig. MYCKET!
Glöm nu inte att läsa hela.

Som ensam AT på en arbetsplats är det lätt att tappa den där entusiasmen som man har när man kommer ut och börjar arbeta. Men nu fick jag absolut en tankeställare.
Att planera, sätta upp långsiktiga mål och att ha tålamod- det är nyckeln.

Och vilken tur sen att jag har så himla härliga arbetskamrater!

Blåbärscheesecake LCHF

(Bilden är lånad)

Nu är den fulländad! :)
Har experimenterat ett par veckor och har äntligen fått ihop
en riktigt god cheesecake (lchf style).

Så imorgon blir det bjudning på jobbet. Hoppas kunna inspirera någon att minska på sockret!
Receptet kommer här:

Bärcheesecake à la Malin
2ägg
75 gram smör
200 gram hasselnötter
400 gram crème cheese
1dl vispgrädde
Vaniljpulver
Stevia (inte för mkt! Sött, sött)
1/2 dl sukrin
1-2 msk pressad citron
Kokosflingor och upptinade bär (garnering)

Sätt ugnen på 200* och smörj en springform (smör/ olja)
Finmal nötter. Smält smöret och blanda ned med nötterna.
Tryck ut nötblandningen i botten på formen.
Vispa ägg, grädde och vaniljpulver fluffigt. Tillsätt stevia och sötningsströ.
OBS: stevia är mycket sött, så var försiktig. Sukrin har en blodsockerpåverkan,
så var sparsam med det (Jag hade 1/2 dl). Pressa citronen och rör slutligen ner crème cheese.
Blanda väl. Häll smeten över nötbotten.

Grädda i mitten av ugnen ca 25 min.
Ta ut kakan och låt den svalna.
Tina frysta bär av valfri sort i en större bunke. Tillsätt kokosflingor (och ev lite kokosmjöl).
Ju blötare bär desto mer kokos. Blanda tills kokosen sugit upp det mesta av vätskan.
Bre ut bären över kakan och ställ den i kylen tills den svalnat helt.

Nyfiken på vad Stevia är?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sötflockelsläktet