Bikt i "korthet"

Efter ett förbaskat tungt 2012 börjar jag så smått att ta mig upp till ytan igen.
Även om jag fysiskt sett inte är i den bästa formen just nu måste jag ändå
säga att så bra som jag mår nu (psykiskt) har jag inte mått på flera år.

En stor anledning till detta tror jag är att jag äntligen har accepterat och börjat
erkänna, både för mig själv och andra att jag inte är så himla stark som jag
gjort sken av att vara. Även om jag fortfarande har svårt för att prata öppet
om det som varit, så kan jag ändå öppna mig för människor jag litar på.

Här följer en bikt i korthet...

2007- Är väldigt nere och missnöjd med min vikt. Tränar hårdare samtidigt som jag börjar mixtra med maten (räknar kalorier och har nolltolerans för sött och skräpmat)

2008 Utvecklar under våren 2008 ätstörningar/ ortorexi.

2009- Börjar läsa till arbetsterapeut. Tränar mycket och hårt samtidigt som jag går in för skolan.
2010- Arbetar extra, pluggar och tränar som mest.
2011- Mår allt sämre. Isolerar mig (utanför skola/jobb). Är ledsen, orolig och sover extremt dåligt.
Börjar medicinera med antidepressiva under våren. Tar examen i juni månad och börjar första AT-jobbet i juli. Under sommaren börjar det vända. Trappar ner och slutar medicinera. Tränar mindre (men ändå ganska mycket...)
2012- Pendlar till och arbetar i Vetlanda. Mår riktigt bra, men börjar tröttna på att pendla.
Söker och får ett AT-jobb i Tranås (Yippie!)... Har semester mellan gamla och nya arbetet och mår här riktigt, riktigt bra. Nu ska väl ändå allt bli perfekt...?! 
Augusti 2012- Nej usch, nya arbetet var inte alls som jag tänkt mig! 
Dålig organisation, frånvarande chefer, passivt aggressiva kollegor, gammalt groll
och olösta konflikter. Det gick bokstavligen att TA PÅ stämningen i de (tre olika!) arbetsgrupperna
som jag ingick i. Efter lite mer än en månad fick jag nog. Jag sov inte, jag tog med mig jobbet hem,
ältade och ältade. Visst skulle det väl bli bra till slut...? 
Jag fattade ett drastiskt (men efter hand) HELT RÄTT beslut- Jag sa upp mig!

Under hösten 2012 var självkänslan i botten. Började jobba extra, men var helt knäckt.
Sov fortfarande dåligt och var orkeslös. Vem är jag? Vem vill jag vara?
Identitetskris till tusen... Och sen då, varför vände det till sist?
Jag insåg att jag hamnat på en arbetsplats där människor omkring mig var positiva och glada.
Det smittade av sig! Omtanke, gemenskap och glädje fanns plötsligt omkring mig (när hände det sist!?). Det var inte längre så viktigt vad jag gjorde. Jag ville bara ha ett arbete där jag mådde bra.

Idag, 2013-05-13 är jag en gladare, tryggare, starkare och framför allt- lugnare Malin.

Jag är jäkligt stolt över min resa de senaste 6 månaderna, vilka har vart fyllda av 
insikter. Vissa tyngre än andra.Men jag hade aldrig kommit dit jag är idag om
det inte vore för min familj, min älskade make och mina fina vänner <3
TACK FÖR ATT NI FINNS!!