Djävulen i mig har börjat vaknat till liv.
Jag pratar om tävlingsdjävulen!
En del av mig vill så gärna springa ett lopp under hösten.
Men så finns en annan röst som viskar inom mig att det
nog inte är så bra..
Det är så, för de som inte känner mig att i min värld finns
inga mellanvägar- det är allt eller inget.
Skulle jag anmäla mig till ett lopp skulle jag lägga träningsscheman,
bortprioritera nöjen, slita på både kropp och knopp,
jag skulle känna ett enormt rus när jag märker att det går framåt,
samtidigt som jag skulle känna att det ändå inte räcker- pressa mig liite till.
Men det är just det som är giftet..
Att sätta upp det där målet, att träna och känna hur man blir starkare,
snabbare och piggare. Och det bästa av allt:
Känslan när man korsar mållinjen och klarar det där målet.
OBESKRIVLIGT!
Visst, jag skulle kunna sätta upp ett lägre mål, träna smartare,
och helt enkelt välja att prioritera även andra viktiga saker
(Som vänner, familj, hus- och trädgård).
Men det funkar bara inte så.
Jag är och kommer att förbli en "allt eller inget- människa"..
Så jag TROR (men har ännu inte bestämt mig)
att min kropp ska få fortsätta återhämta sig från
genomklappningen år 2012 ledde till.
Träna för att må bra, träna för att vara frisk.
Men så var det den där lilla djävulen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar