Prioriteringar. Varning för långt inlägg...

Det här med att prioritera har jag aldrig vart speciellt bra på. 
Men nu får det vara nog. Återkommande infektioner, dåligt med energi,
sämre sömnkvalite, ältande/oro och perioder av nedstämdhet gör att jag
nu MÅSTE ta mig i kragen. Eller VILL ta mig i kragen kanske jag ska
skriva ("Måsten" har jag tillräckligt av)...

Jag har tidigare skrivit om hur min personlighet ofta lägger krokben för mig.
Men nu har jag bestämt mig för att se det ur en annan synvinkel.
Jag tror att det jag idag ser som en del av min personlighet snarare
handlar om att jag (under en längre tid) har byggt upp ambitioner, värderingar
och en bild av mig själv som en person som klarar av (och tycker om) att ha
"Många bollar i luften" och mycket på gång.
Det ligger mycket i det. Med risk för att låta skrytsam!
Problemet är (enligt min analys) att detta har blivit ett sätt att söka kickar.
Ju mer jag har uppnått desto större krav har jag ställt på mig själv.
Och allt eftersom åren har gått och "vuxenlivet" smuget sig på så har det naturligt
byggts upp förväntningar inom fler områden. 
Men här måste jag poängtera att detta är MINA förväntningar.
Det är jag som har satt ribban. Ingen annan.
Jag har under de senaste åren fått många gliringar och kommentarer
från personer som bara känner mig lite flyktigt. Vissa mer välmenande än andra.
Kommentarer i stil med "Du behöver inte vara bäst jämnt", eller
"Måste du ta allt så seriöst"? 
Många kommentarer har satt djupa spår eftersom avsikten var att trycka ner.
De här personerna har stämplat mig som någon som sökt bekräftelse från andra.

Men så fel de har haft. Det har aldrig (och kommer aldrig) att handla om hur andra
ser på mig. Det är klart att jag precis som alla andra mår bra av beröm ibland.
Men min stora drivkraft har alltid varit att göra mig själv stolt. PUNKT.

Jag tror däremot att detta har lett till att människor i min närhet inte riktigt reflekterar
över att även jag har en gräns för hur mycket jag kan "ta på mig".
Det har blivit lite av en ond cirkel -> Antar en uppgift som känns rolig/utmanande
-> Bygger upp egna förväntningar -> Får frågan om att göra ytterligare något ->
Tänker - Det låter kul, men orkar jag egentligen? Tar på mig uppgiften ändå.

Vad vill jag egentligen säga med detta svammel?! 
Och varför skriver jag ett sådant EGO-inlägg?
Ett: Jag vill få ur mig alla tankar och känslor som snurrar i skallen just nu.
Två: Jag har kommit till en gräns där kropp och knopp säger ifrån. 

Nu VILL jag förändra! Har därför knopat ihop en lista (eller två) som en hjälp på vägen.

MER AV: be om hjälp, lek och bus, vara ute i naturen, kreativitet/skapande, säga nej, trädgård, läsa böcker, skriva, varierad kost.

MINDRE AV: hushållsarbete, planering, simultana sysslor, koffein/snabba kickar, nikotin, ignorera kroppens signaler.

Förväntar mig inga underverk. Får helt enkelt ta en dag i taget. Bakslag kommer att komma.
Det viktigaste är kanske att våga vara ärlig mot människor omkring mig....?